Att komma hem… (homecoming)

I have been gone for six months. I haven’t been home sick once. But it’s funny what happens when you KNOW you are heading home, even when it’s just for a two weeks holiday. It is like a familiar song starts playing. First in the back ground but slowly it amplifies and the closer I get to the 6th of September, more clearly I can hear the chant of the Swedish ensemble, golden shoes and an early 90’s Carola captivated by a stormy wind…

“Att komma hem ska vara en schlager” by Per Hagman is my favorite book. “Coming home should be like a schlager” It doesn’t translate. He is the only author I know, that can make Swedish so beautifully untranslatable, to the point where I find myself trying but give up because the words are perfect and hold so many untold stories it would never make sense. It’s him and Jocke Berg from Kent. And Astrid Lindgren of course. Reading Per Hagman is poetry.

Att komma hem ska vara en schlager.

Men något känns fel.

Som vore du min stora kärlek, som vore du en sedan alltför länge saknad sitter jag här. På ett plan uppe i skyn. Med fjärilar i mitt bröst.

Snart ska vi gå ner.

Försöker titta ut, försöker titta ner.

Snart hemma hos min älskling igen. Men min älskling, hon är flera tusen. Ensam bland flera tusen, så har mitt liv alltid sett ut. Min älskling är ingen och alla., har alltid varit ingen och alla. Men bråken och scenerna glömda nu. För min älskling, hon har alltid förlåtit och blivit förlåten. Jag har längtat och jag längtar och kanske, kanske har även hon längtat efter mig. Svala skönheten där något av ett leende skymtar till så att bröstets alla fjärilar blir till värme.

På väg hem.

Varit borta för länge den här gången, jag vet.

Men snart ska vi gå ner.

I flygplanssätet som på nålar, tittar ut tittar ner. Ser sommaren slå igenom som den bara kan här i älskade svala. Leksakslandskap. Färgglada bilarna små, friska fälten gula och gröna.

Min älskling är schlagern på allas läppar. Alla älsklingar är schlagern på mina.

Men något känns fel.

He takes you on his days and nights adventures in cities like Stockholm, Dubai, Marseille, Milano, Kairo, Rome and Skövde. It is a drifting story about belongingness and scattered memories. Pieces never quite corresponding, like a broken puzzle. But his childish smile always finds its path up his cheeks.

Så det är våren 2002 och jag är trettiotre år gammal och det här liknar alltmer ett solitärt tågluffaräventyr. Resan mellan La Rochelle och Paris tar två timmar och väl framme vid Gare Montparnasse tar jag en taxi till Gare de Lyon och där sätter jag mig på ett TGV till Marseille.

Ny natt, ny stad. Min natt är tusen nätter, min stad är tusen städer. Varje försök till sammanfattning av mitt tillstånd blir så besynnerligt banalt och motsägelsefullt på en och samma gång. Ändå är jag besatt av att oförskämt själviskt fortsätta försöka. För vad annat finns där att göra?

It is a book that I carry on my own adventures and that I have recommended and given to friends along the way. Not everyone appreciates it as much as me. But not everyone knows what it’s like to feel at home anywhere, under the stars.

I don’t know if I will hear the schlager on the landing track of Arlanda but I have Per Hagmans book in my suitcase and somehow, that is comforting. Besides, I hate schlager.

No, I know which song that will be playing in my headphones up in the sky…

Homecoming – Kanye West ft Chris Martin